Jag gjorde det! (bromsade i tid) - Titti Juhlin

Jag har ett arbete som jag verkligen trivs med. Under min arbetsvecka träffar jag barn och ungdomar, allt ifrån åtta månader till artonåringar. Jag träffar barn/ elever enskilt, handleder pedagoger, kartlägger språkligproblematik, hjälper elever att få de anpassningar och hjälpmedel de är i behov av. Arbetet gör att jag ständigt har många bollar i luften. För att kunna orka med så krävs det att ha en otrolig planering, en otrolig struktur.


Jag har tidigare bara kört på och försökt att hinna så mycket som möjligt, ofta utan att ta pauser, äta lunch mm. Väl hemma slocknade jag i soffan. Familjen tyckte väl inte att jag var den trevligaste och den mest sociala som bara sov.


Idag fungerar det bättre. Det tar tid att acceptera och förstå den otroliga trötthet man tyvärr ofta drabbas av när man har MS. Vissa dagar är det ju så att kroppen inte fungerar alls. Jag har efter mina femton år med MS förstått att hösten och tidiga vintern är värsta årstiden för mig gällande trötthet.


Det är då jag är glad att arbeta i ett förstående team. Att de är så förstående skulle kunna vara för att jag hela tiden försöker att vara tydlig, tydlig med hur vi på bästa sätt kan hjälpa varandra. Jag kan fixa många praktiska saker sittandes vid datorn om någon med mer ork och bättre ben kan hämta post och bära material.


Ibland blir det dock så att tiden inte räcker till för alla uppdrag. Jag försöker att inte bryta ihop utan stanna upp i tid. Det är inte alltid det fungerar.


Denna gång hann jag bromsa i tid!
Ett möte på en enhet i veckan visade att det hade uppstått en situation där flera individer visade sig vara i stort behov av pedagogiskt stöd. Jag tog med mig uppdragen till kontoret och kände där paniken komma, paniken att hinna med allt.


För några år sedan hade jag bara tokjobbat i några veckor för att hinna med detta och samtidigt kört på med det övriga arbetet. Nu är det annorlunda. Väl hemma blev det tid för reflektion när jag kvällsfodrade hästarna, som förövrigt är ett ypperligt tillfälle för reflektion. Tillbaka i huset skrev jag ett mail till min chef med ett förslag på en lösning. Han tyckte det var ok och tog den vidare till ledningsgruppen. Jag kunde andas ut och har nu möjlighet att ha en arbetsbelastning jag kan hantera.


Min fundering är dock: Hade jag agerat på samma sätt om jag inte hade haft MS? Jag är faktiskt osäker på om jag vågat. MS gör det så tydligt. Jag slutar helt enkelt att fungera om det blir för mycket pga den så jag har inget val. Det ger mig styrka och trygghet att våga och att lösa problem.


Jag blir även bättre och bättre på att ge mig tid för återhämtning. Idag är en sådan dag. Jag ligger i soffan och samtalar med familjen. Hundarna sover, tvättmaskinen går och jag blickar ut över tjärnen där en tunn is inte riktigt bestämt sig för om den ska stanna eller spricka upp.


En dag utmärkt för återhämtning och för att ladda energi

Titti

 

SE1612564537

Skrivet av: Titti Juhlin

Arbete

Titti Juhlin

Vid en sjö, vid Söderåsen, nära naturen, bor jag tillsammans med min man, son, hundar och hästar. Jag fick min MS diagnos för 14 år sedan. Jag och MS är väl inga bästisar direkt då dess nyckfullhet ständigt överraskar mig. Jag brukar tänka att vi accepterar varandra och gör det bästa av situationen. Vi har kamperat ihop några år och kommer att följas åt resten av livet. Tidigt bestämde jag mig för att inte låta MS styra mitt liv utan göra det bästa av situationen. Detta har inte alltid varit lätt, men genom mitt sätt att tänka och agera så är jag idag nöjd med mitt liv.