Mina tankar om positivt tänkande

skrivet av:
Declan Groeger

Jag sitter här och läser en artikel om ett av Bobby Bajram förestående försök att klättra upp för Mount Everest. Han, som blev diagnostiserad med multipel skoleros när han var bara 13 år gammal, ska nu vid en ålder av 48, ta sig an världens högsta berg. Jag hoppas verkligen att han lyckas, och sätter en MS-flagga på toppen.


Vi behöver alla inspiration som denna, speciellt när vi nyligen blivit diagnostiserade. Vi behöver få höra att det inte bara är jämmer och elände. Vi som lever med MS behöver också drömmar och mål; och som de säger; om dina drömmar inte skrämmer dig, är de inte tillräckligt utmanande!

Jag har läst om andra människor med MS som har lyckats med fantastiska saker – allt från att spring en Marathon eller cykla stora avstånd, och jag undrar alltid hur de klarar det. Jag brukar referera till dessa atleter som lever med MS som “superMSare”. Och istället för att låta deras fantastiska prestationer avskräcka oss, borde vi istället följa deras exempel – och sträva mot den bästa versionen av oss själva. Jag tar inspiration från dessa människor för att de visar mig att MS inte måste hålla oss tillbaks från våra drömmar.

Jag förstår samtidigt att inte alla med MS blir lika förundrade och inspirerade av dessa “superMSare”, av en rad olika anledningar. Historier som dessa kan få MS att framstå som en ”inte så allvarlig sjukdom”, när det i realiteten är helt uteslutet för många med MS att klättra i berg eller springa ett lopp. Den kvarstående känslan kan istället bli otillräcklighet, vilket istället resulterar i negativitet.

Men var tar den negativiteten oss? Efter att ha läst artikeln om Bobbys klättringsplaner, kunde jag I alla fall inte undgå att tänka på hur ett positivt förhållningssätt har gynnat mig. Min mamma och pappa lärde mig alltid att se livet från den ljusa sidan. Det är en lärdom som jag tog till mig vid en väldigt ung ålder, och som jag fortfarande bär med mig. Att vara positiv av naturen har hjälpt mig genom alla mina dåliga dagar, vilka tack och lov inte kommer så ofta och med långa mellanrum. Jack London beskrev det sättet att leva när han skrev dessa rader: “Life is not always a matter of holding good cards, but sometimes, playing a poor hand well.”

Jag är ingen “SuperMSare”. Jag är en helt vanlig person som lever med MS. Jag tränar inom mina begränsningar men försöker att pusha mina gränser; ibland lyckas det, ibland inte. Jag brukar likna mina besök på gymmet vid den bibliska historien om Änkans skärv, I vilken änkans blygsamma donation betydde betydligt mer än den rika mannens betydligt större donation. För att klara att träna måste jag anstränga mig på ett helt annat sätt, och på en helt annan nivå än för de utan MS. Mina ansträngningar på gymmet betyder lika mycket för mig som prestationen att ta sig an Mount Everest kommer betyda för Bobby. Vi är inte alla SuperMSare, men vår styrka och beslutsamhet genom vardagens alla bestyr kan vara lika inspirerande för de runt oss. Kom ihåg att uppskatta dina bedrifter, hur små de än må vara, det kommer vara det som gör att du sticker ut!

SE1704620011


Skrivet av: Declan Groeger

Du+